Vi tar det från början. Efter mycket bök och stök med flyg och hotellbokningar, mest orsakad av min egna klantighet, så bar det äntligen iväg söderut. Det var ett äventyr att ge sig iväg ensam, dels med alla bestyr kring bagage, avgångar, taxi till hotellet etc. Sen är det ju lite läskigt att ge sig ut i världen så där bara, utan mamma. I alla fall för små knubbiga pojkar från Kungsör. Samtidigt är det en härlig ego-resa. Inga hänsyn, bara vara och gå vart och när man vill, låta hotellrummet se ut som om  Hin håle själv släppt en brakfjärt där och bara slöa, liggandes på sängen bland all sköns nödvändiga och icke nödvändiga triathlonattiraljer.

Väl framme i Nice kring 23 bläcket, efter mellanlandning och 3 timmars uppehåll i Zurich, släntrade jag ut med mitt bagage och fick tag på en bulle. Taxikillen tittade lite underligt på mig och frågade om jag skulle ha med den där, cykelväskan alltså. Problem frågade jag och föreslog att det bara var att fälla sätet på den lilla vad det nu var för bil. Det var mörkt så jag noterade inte detta. Han var tveksam till detta men vek till slut ner sig. Kom så fram till hotellet där jag skulle spendera första natten, i bokningshaveriet hade det blivit så; en natt på ett hotell, resten på ett annat. Packade inte upp någonting utan slängde mig i bingen och somnade omedelbums.

 

Pre race

Innan utcheck från hotell 1 gav jag mig iväg till tävlingscentrat för registrering. Det var ett område ungefär lika stort som Kungsträdgården. Jag hämtade ut alla grejer och släntrade runt lite bland komersen, köpte 2 st. CO2 tuber att ha med sig på cykelturen. I samband med mina ärenden till och från tävlingscentrat började jag få kläm på staden och geografin. Jag har förvisso varit i Nice 3 ggr tidigare men då i helt andra sammanhang där orienteringsförmågan har varit av mindre betydelse.

Iväg till nästa hotell för att på riktig installera sig och börja äntra racemode. På väg till hotell 2 åkte jag med Philippe, fast han hävdade bestämt att han hette Philip. Men det är omöjligt, fransoser heter Philippe och inget annat. Nåväl han berättade att han skulle ta ett gäng engelsmän på en tur runt cykelbanan senare samma eftermiddag. Trevligt tänkte jag och frågade om jag kunde åka med.

Sagt och gjort. Klockan 13 gav jag och en handfull glada engelsmän oss iväg med Philippe.. förlåt, Philip upp i bergen. Det var en trevlig tur i trevligt sällskap och det jag såg var ju någonting annat än Brattbergsbacken, för att uttrycka sig försiktigt. En fantastisk omgivning med hisnande utsikt från ringlande serpentinvägar. Och tankarna började allt mer kretsa kring Söndagens cykeltur. Tur att jag krängde på 12-27 kassetten, var min spontana tanke. Att läsa om höjdmeter på en karta är något annat än att se saker i sitt verkliga tillstånd.

 

Det började så smått kännas att det snart var dags. Efter lite middag bar det sedan tidigt i säng.

T- 1 day

På lördagen gick jag upp kl 03.50 på morgonen, samma tid jag skulle gå upp på tävlingsdagen. Jag käkade min racefrukost bestående av vitt formbröd med Nutellakräm, apelsinjuice, bananer och Cashewnötter. Pysslade med cykeln, packade  de blåa, vita och röda påsarna som skulle lämnas vid incheckning, tittade på fransk underhållningstv och väntade på att staden skulle vakna. På förmiddagen var jag så åter en sväng i tävlingsområdet och frotterade mig med andra triathleter, träffade dock inga svenskar. Jag lämnade in cykeln för en sista genomgång av Shimanomekaniker, den var perfekt! Tack för det Johan Wetso! Till slut var det dags för incheckning av cykel, T1 och T2 påsar. Växlingsområdet var gigantiskt, 2500 cyklar skulle få plats där och jag funderade om sträckan man springer i T ingår i totalstreckan eller om den läggs utanför. Jag tror inte jag överdriver när jag uppskattar sträckan från sim-ut till cykel-ut till 300 meter. Sen sträckan cykel-in till löp-ut till 200 meter. Totalt kanske 500 meters transitionlöpning. I sammanhanget är ju det avståndet en piss i nissan kan tyckas, men ändå. Brutto eller netto, det är frågan. Cykeln checkades in och platsen hittades och memorerades. Jag kollade även en extra gång på vilken rad mina påsar hängde. Sist men inte minst så släppte jag ut lite luft ur däcken, för att inte mötas av en obehaglig överraskning nästa morgon. Det var ett flertal däck som smällde i hettan redan vid incheckningen. Kvällen avslutades med en fiberbefriad middag och lite slöande framför Tv´n. Allt var klart, det var dags.

 

 

Raceday

03.50 Biip! Vaknade och kände mig förvånansvärt lugn. Drog på Tv´n och låg och slötittade på nått franskt morgonprogram. Mina franskkunskaper sitter faktiskt i så pass att jag med behållning kan titta på TV. Konversera går väl sådär, men att lyssna och förstå funkar ganska bra. Återupprepade min racefrulle, Nutellakrämen kan väl diskuteras. Den har väl sin beskärda del av transfetter kan jag tro men det är ju rysligt gott och det är inte att förakta, saker som är goda gör gott i själen och ska man ut och                                                                   åka en Ironman är det bra att må gott just där.

 

Jag kvistade iväg i den ännu mörklagda medelhavsmorgonen. Luften var dock dallrande het och fuktig, en sån värme vi aldrig upplever här hemma, den där karaktäristiska luften som brukar slå emot en när man kliver ur flygplanet i samband med bevistelse av något obskyrt turistparadis. Ner till starten och väntade tillsammans med de andra triathleterna på att bli insläppt för en sista koll av cykeln inklusive pump av däck och ombyte till våtdräkt. 05.45 blev vi så nedsläppta till simstarten, det var dags för uppvärmning.

 

 

I sedvanlig stil så värmde jag ganska hårt i ca 20min, allt för att få upp pulsen och dra igång systemet. Det är skönt att få vara i vattnet strax innan start och visualisera all bilder ur startplanen. Planen var att aldrig sluta simma, come what may, andra skulle gärna få avbryta crawlet men inte jag. Jag skulle enträget mata vidare, lugnt och kontrollerat men bestämt. Det är slut med att vara snäll i vattnet.

 

 

06.30, Time to GO!!

Simning

 

Starten gick och 2500 hugade landlevande däggdjur skulle ut på gemensam simtur. Det var trångt! Jag stod långt fram i 1,10 gruppen och där var det fullt spett hela tiden. Det var precis så som jag förväntat mig, fullständigt kaos. Det var svårt att få armarna över vattnet och på benen/ryggen hade man ofta passagerare. Men jag höll mig till planen, jag slutade aldrig veva med armarna, aldrig! Till slut, efter en så där 10-15 minuter blev det faktiskt mer normal simning även om man under hela loppet ständigt stötte emot folk. Jag tror jag simmade ca 10-15 minuter i helt fritt vatten. Men det gick bra. Jag navigerade helt OK och matade på, jag menar; ska man hålla till i 1,10 träsket så får man lära sig att gilla läget. Fördelen jag har är att jag håller den fart jag en gång startat i så efter varvningen vid 2,4km började jag simma om folk som överkattat sina förmågor en smula. Nu var racet igång på allvar och T1 närmade sig. Upp ur vattnet med ett enormt publikhav som stöttade och hejade. Lugnt men bestämt gjorde jag allt i rätt ordning, T1 tog ändå över 5 minuter, mycket pga de gigantiska avstånden. Simtid 1:09

Cykel

Trampade i väg på Promenade d’Anglais i riktning mot flygplatsen väl medveten om att det började inte på riktigt förrän efter 10-12 km. Höll igen så gott det gick med simadrenalinet pumpande i kroppen, och garvade lätt för mig själv när mätaren gick över 40. Skärp dig tänkte jag samtidigt som jag svängde norrut, mot bergen. Efter ca en mils körning kom så bergen, en skarp vänstersväng och så 12% stigning i ca 500 meter. Det gick ok, jag höll igen, satt och trampade på 39/27. Till min förvåning var det folk som som gick här, så farligt var det ju inte, men jag var glad åt kassettbytet. Saker och ting lugnade ner sig även om det gick uppför mest hela tiden, så skulle det också göra de första 9-10 milen. Kul! Men det var bara att lugnt och metodiskt jobba på, hela tiden undvika att gå på rött. Det skulle löna sig på slutet, det visste jag. Så fort det planade ut och inte var så brant cyklade jag om väldigt många, när det blev brantare körde många om mig. Kom så sakteliga uppåt och var för närvarande på ett ganska flackt parti och farten var därav runt 40 lite nu och då. Vi cyklade in i en av många byar där folk stod längs gatorna och hejade, riktig Tour de Francekänsla är den bästa beskrivningen. Jag ser en rondell framför mig men fäster ingen större uppmärksamhet vid den. Det var en sådan liten rondel som bussar kör rakt fram i. Jag har ingen aning om vad som hände men helt plötsligt är jag i luften med båda hjulen bredvid mig, de ska normalt befinna sig under cyklisten, men inte i detta fall. Jag minns att jag hann tänka att håll i styret och låt det hända. i Nästa ögonblick står en funktionär och drar i min cykel, stackarn försöker hjälpa mig upp men tycks inte fatta att jag sitter fast i pedalerna fortfarande. Jag reser mig upp och befinner mig mitt i rondellen på den lilla upphöjningen. Jag ställer mig sakta upp rör igenom kroppen och fattar beslutet att det går nog att andas. Jag är uppfläkt på knät, höften, armbågen och skuldran. Hjälmen har fått sig en rejäl känga och knät värker. Styret hänger rakt ner och medan jag fipplar med att få det på plats försöker jag få funktionären att förstå att jag vill veta vad som hänt. Såg du varför jag ramlade? Stammade jag på nån form av Frengelska. Det gick så där, han frågade om jag behövde bryta och om jag var hungrig??? Hungrig? Ja tack, en Filét Mignon vore gott, blodig tack. Jävla idiot tänkte jag och slängde mig upp på hojen igen. Så här i efterhand kanske det var jag som inte förstod honom, vad vet jag? Nåja! Med ännu mer adrenalin trampade jag vidare en smula förbryllad över att jag inte hade mer ont. Jag var helt klart skakad ska tilläggas. Jag visste ju inte vad som orsakat vurpan, ingen ledtråd alls, jag hade ingen aning och det var ingen bra känsla inför de kommande utförsåkningarna. en stund senare började så banans eldprov. 21km konstant uppför, ca 4 % i snittlutning med 9 % som mest. Jag skulle tro att det är som att åka 21 km i min Brattbergsbacke i Arboga, vilken dock inte har de brantare partierna.

Jag satt och smålog åt det faktum att hastighetsmätaren visade 14,5 km/h långa stunder på väg mot toppen. Jahaja! Det här kommer att ta tid, tänkte jag. Men det var bara att gilla läget och trampa på, det var ju vacker utsikt i alla fall. Toppen kom så äntligen och det var dags att vända nedåt. Nu märktes det att jag blivit ängslig. Man är väl ingen hejare på utförsåkning i vanliga fall heller men med vurpan i huvudet var det en ängslig stålman som frihjulade så fort mätaren närmade sig 50 strecket. Jag blev omkörd av många på hemvägen kan jag säga. Det bjöds på en del riktig vådliga kurvor på väg nedför, jag klämde på bromsarna så händerna krampade. Småningom kom jag så åter till plan mark och kunde dra på igen. Det var dock en hel del trafikproblem i byarna på väg mot Nice. Man fick sick-sacka mellan bilarna som inte verkade ha en aning om vad som pågick. Äntligen dök så flygplatsen upp och det var dags att rulla ned för T2, jag var rätt nöjd med utfört arbete och glad att jag undsluppit så lindrigt. Cykel 5,55

Löpning

Det var så dags för Le grand final. Den 42,2km långa löpningen längs den fantastiska strandpromenaden. Banan gick fram och tillbaks med vändpunkt ute vid flygplatsen. Jag studsade iväg för att hitta en bra löprytm. Jag hade inledningsvis ordentligt ont i vurpknät men det gav sig tack och lov rätt snart. Jag började mata på. Mina målbilder visade 8 stycken delsträckor som skulle betas av och jag jobbade med mina sinnen för att vara upptagen med vad som gjorde den delsträcka jag just nu befann mig på så speciell. Jag har som knep att hela tiden föröka vara i nuet när jag löper, att kommunicera med den aktuella sträckan, kilometern eller hur indelningen nu ser ut. Jag brukar resonera så som att just det här ögonblicket kommer aldrig mer igen, Jag och den här delsträckan kommer aldrig mer att vara här och nu så passa på att uppskatta och umgås den tid vi har. Hej sträcka 2, du är lite seg men jag jag gillar dig ändå, trevligt att umgås men nu ska jag vidare till sträcka 3, ha det gott och tack för mig. Så räknade jag flygplan. Planen som startade från flygplatsen räknade jag och memorerade så fick delsträckorna tävla mot varandra i vem som startade flest plan. Delsträcka 2 vann med 8 avgångar, jag skall aldrig glömma dig tvåan. Det var lite svårt att paca då delsträckorna var lite på halvdistans, jag tror det var dryga 5 km ut vilket gjorde det hela lite vanskligare. Jag hade naturligtvis värmen i beaktande och försökte hålla igen och gå något långsammare än vanligt. Tydligen öpnpade jag kring 4,45-4.50 första 15-30 km vilket skulle visa sig var lit för tufft. Jag är ändå inte särskilt missnöjd över detta. Det går aldrig att veta exakt hur mycket långsammare värmen kräver. Om man inte har den erfarenheten förstås och det hade inte jag så jag gjorde en uppskattning. Det var runt 35 grader varmt på eftermiddagen och jag sprang genom duscharna vid varje vätskestation, jag hade även hällt en flaska vatten över huvudet lite då och då under cyklingen.

Löpningen rullade på i 28 km sen började värmen kräva sin tribut. Krampen kom krypande och jag började springa försiktigare med mindre böj på benen, så där lite bajsnödig-löpning. Det gick ett tag men med ett varv kvar blev det tungt, eller inte tungt så utan snarare frustrerande. Jag var fräsch i huvudet och rent allmänt men benen började krampa allt mer. Jag fick stanna och stretcha var 300 meter ungefär och mot slutet när jag stod och töjde baksidorna så krampade framsidorna i stället, bingo! Måste ha sett ganska komiskt ut och jag visste i ärlighetens namn inte riktigt vad jag skulle göra. Det blev släpning medelst hasning sista femman till mål. Jag kunde inte ens hålla 6 fart längre utan var nog närmare 7 fart på slutet.

Det var mycket känslor på väg genom folkhavet in mot mål. Jag bölade konstant sista 3 km, då jag visste att jag skulle måla, vad som än hände. Det ligger många långa timmar bakom ett sånt här lopp. Alla dessa pass, kanske för många, man kört under vintern i snöglopp och ruskväder. Med Kalmarfadäsen i minnet var det en extra stor seger denna dag. Jag hade klarat det, jag hade genomfört en Ironman och kunde kanske bli förknippad med något annat än han som bröt Kalmar för som det hette, en gubbvad. Äntligen! Extra stolt blir jag över att avsluta maran under 4 timmar trots kramperna de sista 10-12 km. Det var en fantastisk känsla att gå i mål. Man fick under hela dagen, eller hela helgen känna sig som en superstar. Hela arrangemangets största behållning, enligt mig, är att det lyckas få  en att känna sig som en stjärna och varför inte? Idag var jag en stjärna, det var vi alla som genomförde detta kraftprov. Nu väntar mer träning och nya mål, vägen mot Hawaii har barat börjat och jag ska dit! Är det någon som tvivlar?

Tiden då? Jodå, 11.11.59 tyckte jag var en fin siffra för dagen och var vad jag kunde prestera. Plats ca 400/ 2500 deltagare! Inte illa för en tjockis från Kungsör!