Jag hade lovat mig själv en sak! När jag jobbade med och laddade in positiva målbilder i medvetandet, la upp strategier för hur jag skulle tackla de kommande downsen, så lovade jag mig själv en sak! Jag ska inte skylla på att jag nyligen kört IM France, aldrig! Varför det då? Jo jag visste att när hjärnan drar igång så gäller det att vara förberedd. För hjärnan drar igång, tro mig. Efter timmar av hårt arbete, när blodsockret ibland hamnar nere vid fotknölarna och depressionsliknande symptom uppträder så gäller det att vara på tårna och vara förberedd, på ett automatiskt, nästan omedvetet sätt. Motgiftet måste verka direkt, det får inte finnas någon tvekan som riskerar att skicka ner en i en obenhörligen enkelriktad spiral mot avgrunden. För det är vad som kan hända! Jag hade haft mina tvivel veckorna innan. Kroppen kändes förvisso rätt fräsch, men ändå. Jag undrade om det var för tidigt, om kroppen skulle palla eller om jag skulle bryta ihop i ett totalt fiasko. En del säger att det krävs si och så mycket återhämtning och så är det säkert. Jag hade haft helt träningsfritt veckan efter Nice men sen hade jag brummat på rätt ordentligt med 2 ganska spetsiga veckor. Men som sagt så hade det upptagit en stor del av mina tankar och det visste jag skulle komma upp under racet. Just det faktum att jag själv ägnat så mycket tankar åt det borgade för att just dessa tankar skulle poppa upp, som gubben i lådan, när hjärnan skulle börja övertalningsprojektet. Så jag var i förväg tvungen att ha en strategi för att mota dessa tankar i grind. Jag såg framför mig ett scenario där, när det skulle bli tungt och de mörka tankarna skulle komma, att jag då skulle rättfärdiga ett bryt, eller fartsänkning med resonemang om att det är lugnt Jocke! Kroppen är inte redo än, slå av på farten och jogga imål, du är duktig ändå, att bara ta sig imål är bra… osv! Detta vill inte jag och därför lovade jag att det inte skulle hända. det hände heller inte, tankarna kom aldrig. Trots att jag genomgick i alla fall 2 perioder under tävlingen som var av krisartad karaktär, så kom inte just dessa tankar. Mycket av förklaringen till detta tror jag beror på att jag just förberett mig på detta.

Morgonen var lugn, man börjar på något sätt hitta rutiner för det här. Man vet vad som händer och följer samma mönster och när saker görs automatiskt så skapar det trygghet. Förberedelse kan mao aldrig så noga understrykas. Racefrulle och sen iväg till incheckning för lite pyssel med grejerna och sen ner till simstarten. I vanlig ordning värmde jag ordentligt i vattnet, körde nog en kvart med några ordentliga ruscher på slutet. Allt för att få upp pulsen och syresätta hela kroppen och förbereda den för starten, där brukar det som bekant gå åt en del syre. Jag ställde mig rätt långt fram, i alla fall i vattnet ganska långt till höger. Du gamla du fria spelades i sedvanlig ordning och sen så var det dags. Starten gick och det blev åka av som vanligt. Jag köttade på, har nämligen blivit rätt bra på att kunna simma, eller veva med armarna i alla fall, fast dessa knappt går att lyfta över vattnet. Det var nästan lite söndagsskola över starten jämfört med mina nyligen upplevda erfarenheter i från Frankrike. Sprattlet gav sig rätt snart och ute vid första bojen var det bara att tuta på. Vattentemperaturen var faktiskt behaglig runt 18 grader tror jag så det var inga konstigheter med det. På första varvet var vattnet dessutom lugnt och fint, det blev väl lite trångt runt några bojjar men annars så var det rätt trevligt i vattnet, kanske lite för trevligt. Jag simmade ostört mest hela tiden, såg naturligtvis rörelse bredvid mig i vattnet men inget som påverkade. Strandade småningom Kattrumpan och begav mig till min vän cykeln, eller cyklen som de säger i Halland. Blev lite brydd när jag insåg att tiden var synnerligen medioker, även med mina mått mätt. 1:16 är ju inget man slår volter av vid T1 direkt. 5 min långsammare än i Nice, hmm. Var det saltvattnet kanske? Eller hade jag varit för ensam i vattnet, så pass att jag liksom slöat till och söndagssimmat mig runt? Jag vet faktiskt inte, kanske strömmar eller nått eller så var jag inte snabbare denna dag. Lyckades dessutom fastna med klockan i våtdräkten när denna skulle av sen tappade jag simglasögonen, katastrofväxling!

Trampade en smula förbaskad men ändå samlad ut ur Kalmar, fokuserad på att hitta rytmen och stabilisera pulsen så man kunde paca ordentligt. Det tar ett tag för mig att få ordning på grejerna efter simningen. Hittade så tempot för dagen och tutade på. Eftersom jag simmat, om möjligt ännu långsammare än vanligt, så fanns det folk att köra om märkte jag. Första varvet runt 1:38 och cirka 36,5km/h i snittfart var perfekt. Nu skulle jag köra lite snabbare var tanken så jag brölade vidare, åt och drack och hade det förvånansvärt bra. Det blåste en del, tror det var mest mot på utvägen och sen med tillbaks till Kalmar men vinden snurrade och vred en del så det var nog mest kant, typ! Andra varvet runt 1:38 och 36,5km/h här med, inte snabbare! Hmm, det förbryllade lite för jag hade tryckt lite extra tyckte jag, men men, no big deal. Sista varvet påbörjades och här var planen att gå lite lugnare, fortsätta mata ut till vänd och sen slå av lite. Sagt och gjort allt verkade följa plan tills ca 15 km ut på sista varvet. Punka! På Bakhjulet! Varför tränar jag aldrig på att byta däck! För att jag är dum i bollen helt enkelt! Här jagar man sekunder, springer intervaller, skaffar dyr våtdräkt och försöker placera sig bra vid simstarten för att tjäna tid, men byta däck? Nejdå, det gör man inte. Därav resultatet, misär! Total misär, så pass att jag bestämde mig för att briljera med lite multitasking. Med en gel i munnen stod jag i vägkanten med däckjärnen(av plast) och bände av det trasiga däcket samtidigt som jag pinkade. Det var behållningen med det hela. 11 min!!! 11… ja, vad ska man säga? Upp på hojen mässandes svordomar som skulle få den mest förhärdade avfällningen att rodna! Här beår jag sen dagens största och kanske enda misstag. Vad ska Sundh göra om han tappat 11 minuter tror ni? jodå! Han ska naturligtvis köra in den tiden, tänker han. Idiot! Jag fullkomligt forsade fram genom skogen upp mot vänd fast övertygad om att det kan gå. Jo tjena! Redan en stund efter vändpunkten insåg jag mitt misstag och fick slå av ordentligt på farten, men det hade kostat. På väg in mot Kalmar började benen att krampa, insida lår var värst. Hej baberiba! Tänkte jag, vad kul att BÖRJA ett marathon med kramp! Cykel: 5:06:32, dryga 35km/h är ju trots allt rätt OK!

Gav mig på stela ben iväg. Döm om min förvåning när det faktiskt kändes helt OK. Redan när jag lämnade växlingen kände jag att de krampande musklerna inte störde mig, de kändes knappt och var efter en liten stund, ett minne blott. Det var cykelmuskler som uppenbarligen inte är särskilt involverade i löpning och därför inte påverkade mig! Fantastiskt, tänkte jag och struttade vidare. 5:05min/km på första varvet. Lite lugnare 5:20min/km på andra varvet och allt kändes strålande. I efterhand noterar jag att utresan till vändpunkten går väsentligt snabbare än tillbakavägen. Förklaring saknas, motvind? Ja kanske men det brukar väl inte påverka så rackarns mycket på löpningen? Nåja ut från växlingen med det sista armbandet på armen så upprepar sig historien. Kramp, kramp, kramp! Förbannat! Det högg som en blixt från klar himmel, först i höger och strax efter i vänster hamstring, Bicep Femoris för att vara mer exakt. Se god dag då! Jag visste vad som väntade. Hasning medelst släpning i 14 km, kul! Det var bara att bita ihop. Ett ben framför det andra i 300m sen stående stretch mot trotoarkant, lycktstolpe ibland. Uppe vid vändpunkten fick jag hjälp av läkare som knådade baksidan åt mig, då kunde jag springa 600m. Från vätskestation till vätskestation, små korta målsträckor, vara i nuet och inte låta någonting störa. Jag sprang och gick en del bredvid Ulrika Eriksson som slutade på 3 e plats bland damerna. Hon hade det också tungt och fick gå en hel del. Från vändningen in till mål (7km) är hon 6 minuter snabbare än mig, då förstår man hur snabb jag var! Inlandsisen hade fått vänta på mig i det här läget! Kommer så slutligen mot mål och tänker att jag ska under 10:30 i alla fall. Jag ska! Räknade lite när jag hade 2 km kvar och 15 min till godo att 7,5min/km ska jag bara klara, det måste gå! Jag kommer till slut in till Målområdet och ser att jag kommer att klara det. Alexander har hoppat över staketet och står beredd att löpa upploppet tillsammans med Paps. Jag får dock be honom att springa lite långsammare eftersom krampen hugger direkt jag tar något större än myrsteg. Jag korsar mållinjen och är mer förbryllad än trött. Jag är naturligtvis glad över att vara en Järnman, inga gubbvader som ställde till det idag. Ironman och Järnman inom loppet av en månad! Inte illa av en tjockis från Kungsör!!

Sluttid: 10:26:48