Your browser (Internet Explorer 7 or lower) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.

X

Navigate / search

Triatlonfrukost, nya bloggen och lite löpning!

Triathlonfrulle!
Triathlonfrulle!

Dagen efter Stockholm halvmarathon dukades det upp sedvanlig frukost på det Sundhska matbordet. Där brukar finnas en frukt o grönttallrik, makrill, ägg, keso, jordnötssmör, oliver och blutsaft. Får man sen ett par koppar kaffe blir man svårslagen den dagen. Vissa blasfemiska element av familjen framhärdar fortfarande lite vitt bröd, flingor och annat elende. Men detta får de duka fram själva sörrni, inget jag sanktionerar. Hur som helst! Genom att presentera dessa såväl visuellt tilltalande som fantastiskt välsmakande frukostar tänker jag mig att över tid ha omvänt delar av familjen. När junior går i pension om en sådär 55-60 år kanske han har lärt sig att uppskatta något dylikt, jag ser med tillförsikt an denna dag. Själv är jag runt 100 då och sannolikt vid mycket god vigör.

Likt kosläppet om våren!
Likt kosläppet om våren!

I går var det så dags för Stockholm halvmarathon, ett lopp jag för bara några veckor sedan helt slagit ur hågen. Indikationer har dock pekat på att nån form av löpform varit vardande. Nyfikenheten drev mig således till att spänna bågen. Och som jag spännde. Första kilometrarna i sanna juniormanér, sprättande likt kosläppet om våren flög jag fram ut mot kungsholmen i sub 4 fart. Benen kändes som katapulter och jag anade oråd tidigt. – Gör nu inget dumt Sundh! Tänkte jag för mig själv. Du blir trött du med, jag lovar! Så här såg den inre dialogen ut. För det var en dialog, ingen monolog. Det var dessutom an polemiskt dialog mellan den sansade, ödmjuka, efter en tuff säsong lite stukade Sundh mot Stålmannen Sundh som dagen till ära sannolikt hade försökt springa baklänges i tävlingsfart bara någon utmanat honom. Jag lyckades tillslut få stålmannen att lugna ner sig och börja vänta in 1:30 farthållaren. – Du kan ju alltid vila med honom upp till 15-16 km och sen gå på igen! Resonerade jag med Stålmannen. Sagt och gjort vid 7-8 km drog jag av till gåsmarch och väntade, och väntade, och väntade. Strax innan 10 km kom han, mannen med 1:30 flaggan. Milen hade då avverkats på 42 minuter. Detta är en miltid man inte leker med, ens när man bara springer just 1 mil. Inte jag i alla fall.

Nåväl! Jag var fortfarande oberörd trots Usain Bolt tempot första 7. Dock hade ett ödmjukhetens slöja sänkts sig över mig. Jag kände att det är helt OK att springa och ”vila”  med 1:30 killen ett tag. Förbi Slottet, Slussen och ner på Söder Mälarstrand bar det, hela tiden med farthållaren nära till hands. Jag tänkte löpa med honom upp till 17  km sen borra på och ta lite marginal till 1:30 tiden, vid 13-16 kändes allt kanon, klart man är trött, inte tu tal om det men det finns ju grader i helvetet. Trötthet är man van vid och kan hantera. Det är känslan i ben och lungor när man är trött som är intressant. Finns det spänst i benen? Går det att hålla farten utan att gå upp i puls? Skulle jag kunna öka om jag ville? Det är dessa frågor som får olika svar oberoende av tröttheten så att säga. När man är väl förberedd, i form, har en bra dag etc. är svaret på dessa frågor JA, annars är de nej. Olika svar vid samma upplevda trötthet kan man säga, typ! Jag kände mig så bra det nu går att känna sig. Benen var naturligtvis lite stumma, ömmade en smula men det var inga problem att hålla fart och jag väntade på att börja öka farten.

Vid 16 km kännde jag något underligt i foten, ingen smärta eller så men nått konstigt. Jag liksom gled på något sätt, det är svårt att förklara. Jag tittade ner och såg strumpans vita färg, till vänster om skon. Va Fan!! Foten stack ut ur skon. Skodjäveln hade gått sönder. Detta är inte sant. Jag tog ett par staplande steg och böjde mig ner för att känna på skon, springandes liksom. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig kunna åstadkomma i denna arbetsställning men man försöker liksom, vill inte stanna ju! Stannade till i alla fall och konstaterade misär. Stort hål på vänster skos insida och tån var på väg ut hela tiden, fanns liksom inget som tryckte imot. Jahaja! Vad göra nudå? Haltade vidare och såg fartgubben glida iväg oroväckande långt bort och snabbt. Jag kubbade på och liksom spännde foten innåt på något sätt, försökte att inte ramla ur skon. Sannolikt såg jag allt annat än klok ut ,stapplandes fram på söder, men jag försökte i alla fall.

En hand idag, en fot igår. Dags att byta kanske!
En hand idag, en fot igår. Dags att byta kanske!

Farthållaren försvann obenhörligen och slutgiltigt ur sikte. Surt tänkte jag lakoniskt. Jag kunde dock inte uppröra mig särskilt över detta. Hade det varit under de första kilometrarna hade jag kanske kunnat hålla farten trots dojjan, de marginalerna finns inte riktigt efter 16-17 km så det är inte mycket att orda om. Struttade i mål i alla fall på tiden 1:32:05. En och en halv minut långsammare än förra året men enormt mycket lyckligare. Jag kan numer springa både fort och långt, uppför och nerför, på asfalt och i terräng. Rehabbprojektet får härmed anses ha utfallit med lyckat resultat. Gubbvaden är botad, nästa år blir det sub 90 minuter på SHM, lita på det. 

Nike Lunarglide 2, skulle passa mig perfekt enl. skokillen på Stadium
Nike Lunarglide 2, skulle passa mig perfekt enl. skokillen på Stadium

Det blev nya pjuck idag. Ett par Nike som enligt skokillen passade mina fossingar perfekt. Återstår att se. de lär ju hålla över lidingöloppet i alla fall så får vi utvärdera sen.

T minus 1 dag, del I

04:45 Samma tid som i morgon, fast idag! Ja ja, i morse helt enkelt på Eriksöra camping, Öland.
04:45 Samma tid som i morgon, fast idag! Ja ja, i morse helt enkelt på Eriksöra camping, Öland.

Fredag 04.40, beep,beep.beep! Klockan tutar och jag studsar upp. Allt idag görs precis som imorgon nämligen. Har fått för mig att det kan vara bra. Fick redan sent i gårkväll rapporter om att vattentemperaturen var på väg upp och att folk hade simmat utan problem. Sydan har legat på nu i ca ett dygn och den verkar göra underverk. Vädret är på väg att förbättras något efter sista tiden ruskigheter, med tilltagande solsken, vind och temperatur.

Frukosten jag tänker äta i morgon proväter jag naturligtvis idag också, det är för övrigt samma frulle jag brukar äta när jag ska ut på äventyr. Det här med mat och näringsintag är ju sällan något problem för mig. Detta blir ju synnerligen tydligt när man får skåda sin trinda uppenbarelse i TV, när jag blir triathlet på riktig ska jag banta en 10 kg, det blir nog lagom. Frukosten består av 1,5 portion havregrynsgröt med mjölk och lingonsylt, ett grovt bröd med bregott, ett ägg och en banan. Detta sköljes ned med 2-3 koppar starkt kaffe och en skvätt blutsaft. Till det kommer sedan lite magnesiumtabletter och dagen till ära, 2 resorb lösta i lite vatten.

Racerfrukost! Samma som imorgon, intages 04.45.
Racerfrukost! Samma som imorgon, intages 04.45.

Efter intag av näringsämnen och koffein är det dags att tömma tarm, detta har alltid gjorts innan man utgick i strid. En del vill ofta påskina att det var för att undvika infektioner om man blev huggen av en bajonett eller dylika vassa föremål. själv tycker jag bara att det är tämligen obekvämt att cykla allt för bajsnödig.

För att hålla mig vaken och för att inte störa resten av familjen, som för övrigt, trots mina upptåg, är alldeles normal, så fick det bli en liten promenad i arla morgonstund. Solen var precis på väg upp över Eriksöra camping och bara jag och fåglarna verkade vara vakna.

Då kom jag plötsligt att tänka på Tomas Ledin. Ni ser vad lite tävlingsnerver kan göra, vilken sjuk tanke! I alla fall så fick jag den här; Det blir en dag på stranden, i huvudet. Han kliver nämligen upp ensam och tar en morgonpromenad.

Kalmar, sett från Ölandssidan, i morgon blir det simning där borta, en bit till höger!
Kalmar, sett från Ölandssidan, i morgon blir det simning där borta, en bit till höger!

Idag blir det dock ingen dag på stranden, inte för mig i alla fall. Det blir lite träning, jodå! Dagen innan ska man enligt expertis köra lite lätt, liksom för att väcka kroppen. Det får bli en liten nanotriathlon, lite sim, lite cykel och lite jogg. Växla lite, pyssla med grejjerna, allt sånt där som skapar trygghet hos en triathlet, när inte mamma finns att tillgå!

Senare bär det i väg på pre-racemöte, ett informationsmöte om regler, rutiner, säkerhetsföreskrifter och annat smått och gott som kan vara bra att känna till. Då blir det sannolikt också lite minglande med andra, likasinnade. Det blir lite snack om formen, tempohojjar, gubbvader, våtdräkt och vattentemperatur. Samtalen kan kretsa kring antalet starter; – Är det första gången du kör? Jajamensan, jorå sörru…! Eller, nej för fan, jag har kört 12 gånger, du skulle sett 1994! Ahhhh! Det språkas tillika om huruvida man käkar snickers eller energibars, eller hur fort det kommer att gå i täten. Kan tänka mig att det är ungefär samma diskussionsämnen som på KD’s partikongresser, typ!

Senare i kväll blir det gemensamt pastaparty, ständigt denna pasta! Pastan får nog allt mer endast en symbolisk betydelse, poängen är näringsintag och gemenskap. Själv har ätit ordentligt  i en vecka, så det blir nog till att trycka i ett par extra Kbar i hjulen, annars blir det genomslag vid järnvägsövergångarna. Tridräkten lär ju inte fladdra i vinden i alla fall!

Jaha ja..!?

Har just käkat mina blåbär och ägg, ja inte direkt tillsammans alltså men de var huvudingredienserna i frukosten. Toppar detta med lite kaffe, för att ge mig i väg och simma om ett tag. I dag blir det två pass. Ett simpass i bassäng på förmiddagen, tänkte ligga och slipa på lite  teknikbitar och få en bra vattenkänsla. Det blir nog några snabba 50′ or också, för att få lite schpitz på’t som Coach brukar säga!

Idag står det även massage och el på programmet, gubbvaden skall få vad den tål. Hoppas inte massageterapeut Anderberg halkar på reglaget till elapparaten som han gjorde sist, krampen har knappt släppt ännu. I eftermiddag får det så slutligen bli lite cykel, brattbergsintervaller med hög kadens tänkte jag skulle göra underverk.

I morgon blir det löpning, lugn och halvlång sådan, ca 90 minuter med några stegringar. Eventuellt kör jag några backintervaller för att få upp pulsen utan att behöva springa så fort. Just nu verkar det som om vaden är som stelast och ömmast mellan passen. När jag väl är uppvärmd efter 20 minuters löpning så känns det ganska bra.

Nåja jag har förlikat mig med vadsituationen nu, det blir som det blir. På racedagen är det bara att köra. Jag hoppas kunna köra in lite tid på cyklingen, har planerat 5:20 på de 18 milen, men varje minut extra jag kör in gör att jag kan ta det lugnare på löpningen, vilket ökar chansen att vaden håller i mål. Faran är förstås att jag kör alldeles för hårt på cyklingen, men den risken får jag ta.

Strategin börjar nu blir klar i övrigt. Klarar vaden 2 av de 3 löpvarven kommer jag att fortsätta till mål även om det blir haveri på sista varvet, det får då bli has och släp sista 14km. Går vaden sönder innan det kliver jag av, har liksom ingen lust att delta i något strukturerat promenadevent bara för sakens skull. 

Cykeln är nu på service hos Stenströms i Hallstahammar, sista justeringarna, nya däck och slangar. Jag vet..jag är ingen riktig cyklist, jag kör inte med tubdäck, suck! Blir dock svartvita däck till Bettan, skitsnyggt och det är ju minst lika viktigt som allt det andra. Sätter på en ny dator också, kan vara bra att ha koll på farten ordentligt. När man är så adrenalinstinn som man brukar kunna vara efter en triathlonsimning, vilket egentligen inte är något annat än en synkroniserad, kollektiv drunkningssimulering, så är det lätt hänt att man drar iväg lite väl mycket på cyklingen. Det kan ju ordna sig när det är olympisk distans men är nog ingen höjdare över 18 mil.

På fredag händer det dessutom stora saker. Tvärsnytt kommer hem till mig för att göra ett reportage om, som de sa; hur i hela världen man får för sig att utsätta sig för något dylikt. Undrar vem i den behjärtansvärda bekantskapskretsen som tipsat om detta, nåväl, det blir säkert kul.

Gott mos alla glada och kom ihåg! Om jag misslyckas så beror det enkom på att jag försökte..! Undrar om någon har sagt det där, eller om jag är först. Lät rätt bra tycker jag. Man kan ju stanna i komfortzonen hela livet och slippa gå på några större nitar. Sen kan man ju ligga där och undra hur det hade varit om..! Eller så kan man försöka, och försöka, och försöka. I bland kommer det gå åt skogen, ibland kommer det att bli fantastiskt. Men alltid kommer man att kunna säga; jag försökte!!

Frukost

Tänkte att ett frukosttips så här inför ett komplett tri-pass, med växlingar och allt kunde vara på sin plats. Jag är ju själv väldigt okänslig för vad jag stoppar i mig och framförallt när jag gör det. Ska jag ut och cykla långt kan jag äta en mastodontfrukost och sen kliva rakt upp i sadeln, jag menar! Den hinner ju smälta ut i systemet tids nog så att säga. Alla har ju inte den lyxen utan behöver vara mer nogranna med NÄR de äter. Jag är vanligtvis också ganska strikt, ca 2 timmar innan en begivenhet brukar jag hänge mig åt de godsaker som bjuds.

Nu är det alltså frukost som gäller och dagen till ära så är kylen full i nyplockade blåbär. Blåbär är tydligen fullkomligt fullproppade med antioxidanter, vilka ska vara väldigt välgörande. Dessa finns även i rödvin men det är som bekant förknippat med lite biverkningar, inte lämpliga att ta innan träning i alla fall. Min frukost består ofta av en frukbas, jag har fått en liten släng av Jonas Coltings anti-gryn idéer och undviker därför oftast bröd, gryn, mjöl ja! Ni kan det där. Det finns onekligen mycket logik i vad fantomtriathleten från Borås säger och jag kan varmt rekommendera hans kokbok; Jag vill ju bara se bra ut naken. Hur som helst! En tallrik innehållandas en Nektarin, ett äpple och en banan. Dessa skärs i lämpliga bitar och sedan öser jag i så mycket blåbär som skålen eller tallriken förmår härbergera. Slutligen toppar man med några sötmandlar och slår i lite mjölk. Helst ska det vara sån där gammaldags, opastöriserad mjölk med hög fetthalt, mums. Till detta brukar det slinka ner en knäckemacka med ägg och kaviar och slutligen en kopp svart kaffe, sen är man färdig för konferens!

Just det! Blutsaft och magnesiumtabletter är det i kosttillskottsväg jag hänger mig åt, blutsaft för att det inte är någon höjdare att råka ut för järnbrist, vilket ligger nära till hand när träningsvolymen är omfattande. Magnesiumtabletterna är tänkt att hjälpa till mot gubbvaden, finns väl inte så mycket belägg för det egentligen men det kostar så lite att prova, gäller att hålla koll på magen bara! Efter en dylik måltid kommer resultaten i era planerade aktiviteter sannolikt inte påverkas negativt av tidigare födointag i alla fall! Smaklig Måltid!