Dagen efter Stockholm halvmarathon dukades det upp sedvanlig frukost på det Sundhska matbordet. Där brukar finnas en frukt o grönttallrik, makrill, ägg, keso, jordnötssmör, oliver och blutsaft. Får man sen ett par koppar kaffe blir man svårslagen den dagen. Vissa blasfemiska element av familjen framhärdar fortfarande lite vitt bröd, flingor och annat elende. Men detta får de duka fram själva sörrni, inget jag sanktionerar. Hur som helst! Genom att presentera dessa såväl visuellt tilltalande som fantastiskt välsmakande frukostar tänker jag mig att över tid ha omvänt delar av familjen. När junior går i pension om en sådär 55-60 år kanske han har lärt sig att uppskatta något dylikt, jag ser med tillförsikt an denna dag. Själv är jag runt 100 då och sannolikt vid mycket god vigör.

I går var det så dags för Stockholm halvmarathon, ett lopp jag för bara några veckor sedan helt slagit ur hågen. Indikationer har dock pekat på att nån form av löpform varit vardande. Nyfikenheten drev mig således till att spänna bågen. Och som jag spännde. Första kilometrarna i sanna juniormanér, sprättande likt kosläppet om våren flög jag fram ut mot kungsholmen i sub 4 fart. Benen kändes som katapulter och jag anade oråd tidigt. – Gör nu inget dumt Sundh! Tänkte jag för mig själv. Du blir trött du med, jag lovar! Så här såg den inre dialogen ut. För det var en dialog, ingen monolog. Det var dessutom an polemiskt dialog mellan den sansade, ödmjuka, efter en tuff säsong lite stukade Sundh mot Stålmannen Sundh som dagen till ära sannolikt hade försökt springa baklänges i tävlingsfart bara någon utmanat honom. Jag lyckades tillslut få stålmannen att lugna ner sig och börja vänta in 1:30 farthållaren. – Du kan ju alltid vila med honom upp till 15-16 km och sen gå på igen! Resonerade jag med Stålmannen. Sagt och gjort vid 7-8 km drog jag av till gåsmarch och väntade, och väntade, och väntade. Strax innan 10 km kom han, mannen med 1:30 flaggan. Milen hade då avverkats på 42 minuter. Detta är en miltid man inte leker med, ens när man bara springer just 1 mil. Inte jag i alla fall.

Nåväl! Jag var fortfarande oberörd trots Usain Bolt tempot första 7. Dock hade ett ödmjukhetens slöja sänkts sig över mig. Jag kände att det är helt OK att springa och ”vila”  med 1:30 killen ett tag. Förbi Slottet, Slussen och ner på Söder Mälarstrand bar det, hela tiden med farthållaren nära till hands. Jag tänkte löpa med honom upp till 17  km sen borra på och ta lite marginal till 1:30 tiden, vid 13-16 kändes allt kanon, klart man är trött, inte tu tal om det men det finns ju grader i helvetet. Trötthet är man van vid och kan hantera. Det är känslan i ben och lungor när man är trött som är intressant. Finns det spänst i benen? Går det att hålla farten utan att gå upp i puls? Skulle jag kunna öka om jag ville? Det är dessa frågor som får olika svar oberoende av tröttheten så att säga. När man är väl förberedd, i form, har en bra dag etc. är svaret på dessa frågor JA, annars är de nej. Olika svar vid samma upplevda trötthet kan man säga, typ! Jag kände mig så bra det nu går att känna sig. Benen var naturligtvis lite stumma, ömmade en smula men det var inga problem att hålla fart och jag väntade på att börja öka farten.

Vid 16 km kännde jag något underligt i foten, ingen smärta eller så men nått konstigt. Jag liksom gled på något sätt, det är svårt att förklara. Jag tittade ner och såg strumpans vita färg, till vänster om skon. Va Fan!! Foten stack ut ur skon. Skodjäveln hade gått sönder. Detta är inte sant. Jag tog ett par staplande steg och böjde mig ner för att känna på skon, springandes liksom. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig kunna åstadkomma i denna arbetsställning men man försöker liksom, vill inte stanna ju! Stannade till i alla fall och konstaterade misär. Stort hål på vänster skos insida och tån var på väg ut hela tiden, fanns liksom inget som tryckte imot. Jahaja! Vad göra nudå? Haltade vidare och såg fartgubben glida iväg oroväckande långt bort och snabbt. Jag kubbade på och liksom spännde foten innåt på något sätt, försökte att inte ramla ur skon. Sannolikt såg jag allt annat än klok ut ,stapplandes fram på söder, men jag försökte i alla fall.

Farthållaren försvann obenhörligen och slutgiltigt ur sikte. Surt tänkte jag lakoniskt. Jag kunde dock inte uppröra mig särskilt över detta. Hade det varit under de första kilometrarna hade jag kanske kunnat hålla farten trots dojjan, de marginalerna finns inte riktigt efter 16-17 km så det är inte mycket att orda om. Struttade i mål i alla fall på tiden 1:32:05. En och en halv minut långsammare än förra året men enormt mycket lyckligare. Jag kan numer springa både fort och långt, uppför och nerför, på asfalt och i terräng. Rehabbprojektet får härmed anses ha utfallit med lyckat resultat. Gubbvaden är botad, nästa år blir det sub 90 minuter på SHM, lita på det. 

Det blev nya pjuck idag. Ett par Nike som enligt skokillen passade mina fossingar perfekt. Återstår att se. de lär ju hålla över lidingöloppet i alla fall så får vi utvärdera sen.