Your browser (Internet Explorer 7 or lower) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.

X

Navigate / search

Dags för ny Månadsrapport tycker jag!!

Nu har det gått ännu en månad av träning och en ny rapport från Garmin skrivs.

Så här ser den ut:

Antal Aktiviteter: 35st

Distans: 293,05km

Tid: 26 timmar

Känns ju bra det hära (=

Vilo dag i går, spendera dagen med min underbara dotter i går ute i det fina vädret.

Ut på promenad och fixa och trixa lite i min lilla lilla trädgård. Satte ut lite kryddor och fixade blomlådorna. Vi spenderade en hel del tid och lekte ute i lekparken så länge hon orka. Det är faktiskt en sport i sig att hålla en 2 åring lugn och vila upp sig så hon blir riktigt frisk.

Vi hade lite rehab dag efter en helg med feber för lilla prinsessan och var hemma från dagis och jobb.

Nej nu ska jag göra mig i ordning för jobbet och mina dagis barn och ge mig ut med dem i dag i skogen för att laga lunch med dom i dag.

Ha en toppen dag !!!!!

 

    

  

 

 

 

Stronger then EVER!!

Trodde faktiskt att jag vid den hära tiden skulle börja bli riktigt trött och seg i kroppen.

Men inte då, känner mig starkare än någonsin och min mentala bit lika så faktiskt. Hoppas känslan är likadan om 3 veckor då den verkligen behöver vara på topp.

Det är nära nu…..,det där Göteborgsvarvet som jag trodde var lite av en jätte stor omöjlighet att klara av och genomföra. Jag har ju under en tid sagt att jag ska göra det och att det inte ska vara nån omöjlighet men ändå någonstans inom mig har jag sagt till mig själv ” vem tror du att du lurar egentligen,du kommer aldrig klara av att springa dom distanserna. Du säger bara så för att få dig själv att känna sig bättre”.

Och nu står jag där,springer de distanserna med lätthet och jag har ett startbevis (=

För att dölja mina spår vid eventuellt platt fall så går jag under hemlig identitet och under fel genus för endast då kommer Mattias få se fallet och det som händer i Götet stannar i Götet =P

Går dagen bestod av muskulär uthållighet (=, med andra ord ett gäng intervaller i zon 3.

Zon 3 är det mycket av nu under mina löp pass och det är av de enkla anledningen att det är den farten vi programmerar in kroppen nu på att springa i Göteborg.

Delar av gänget var ute som vanligt tillsammans i Kabbe och vi sprang runt som ett gäng yra höns men lite uppvärmning och slutsamling tillsammans.

         

Dagens lilla träning bestod av 60 min cykel lätt distans så jag hämta Linnea på dagis tog fram MTB`n koppla på cykelvagnen, på med Garmin, på med hjälmar och vi begav oss ut i ett sånt himla vacker väder och bara gled runt och myste.

Från vagnen hör jag bara glad sång med texter som; heja mamma heja mamma, trampa mera , whiiiiiii, yeaaaa, det går bra nu mamma i en bamse melodi.

Ja ren skär glädje för båda (= Det vart en tur av mycket skratt vill jag säga.

Kram på er & träna på nu min vänner, det är aldrig försent och inget är omöjligt!!!

                           

Maria & Ove VS regn & blåst

Ja sista dagen på viloveckan i dag då och i morgon kör vi så det ryker de sista 3 veckor innan GBG- varvet. Kör så det ryker som Coach säger (=

Jag och Ove hedra våran sista vilodag med att ut och Söndags åka lite med andra ord lalla på lite i smygtempo och prata massa strunt. Planen var 60 min men vi missbedömde lite och råka få till 90min.

Men vi låg i rätt zon iallafall och hann stanna och äta lite på vägen (=

Vädret kanske inte var riktigt med oss på vår lilla semester tur med regn och och blåst. Alla kläder fick snällt hälsa på tvättmaskinen och cykeln fick bada innan den fick komma in igen.

Sen var det bara in och få en underbar lunch av min käraste, en lite tupplur med prinsessan och vidare på lite 2 års kalas. Härlig Söndag!!!

Väntar på spänning på nya schemat och få ta med er på mina sista 3 tävlingsprepp veckor.

Nu ställer vi in farten skulle jag tro för GBG- varvet (=

 

Ironman France 2011 – Racereport!

 

 

Vi tar det från början. Efter mycket bök och stök med flyg och hotellbokningar, mest orsakad av min egna klantighet, så bar det äntligen iväg söderut. Det var ett äventyr att ge sig iväg ensam, dels med alla bestyr kring bagage, avgångar, taxi till hotellet etc. Sen är det ju lite läskigt att ge sig ut i världen så där bara, utan mamma. I alla fall för små knubbiga pojkar från Kungsör. Samtidigt är det en härlig ego-resa. Inga hänsyn, bara vara och gå vart och när man vill, låta hotellrummet se ut som om  Hin håle själv släppt en brakfjärt där och bara slöa, liggandes på sängen bland all sköns nödvändiga och icke nödvändiga triathlonattiraljer.

Väl framme i Nice kring 23 bläcket, efter mellanlandning och 3 timmars uppehåll i Zurich, släntrade jag ut med mitt bagage och fick tag på en bulle. Taxikillen tittade lite underligt på mig och frågade om jag skulle ha med den där, cykelväskan alltså. Problem frågade jag och föreslog att det bara var att fälla sätet på den lilla vad det nu var för bil. Det var mörkt så jag noterade inte detta. Han var tveksam till detta men vek till slut ner sig. Kom så fram till hotellet där jag skulle spendera första natten, i bokningshaveriet hade det blivit så; en natt på ett hotell, resten på ett annat. Packade inte upp någonting utan slängde mig i bingen och somnade omedelbums.

 

Pre race

Innan utcheck från hotell 1 gav jag mig iväg till tävlingscentrat för registrering. Det var ett område ungefär lika stort som Kungsträdgården. Jag hämtade ut alla grejer och släntrade runt lite bland komersen, köpte 2 st. CO2 tuber att ha med sig på cykelturen. I samband med mina ärenden till och från tävlingscentrat började jag få kläm på staden och geografin. Jag har förvisso varit i Nice 3 ggr tidigare men då i helt andra sammanhang där orienteringsförmågan har varit av mindre betydelse.

Iväg till nästa hotell för att på riktig installera sig och börja äntra racemode. På väg till hotell 2 åkte jag med Philippe, fast han hävdade bestämt att han hette Philip. Men det är omöjligt, fransoser heter Philippe och inget annat. Nåväl han berättade att han skulle ta ett gäng engelsmän på en tur runt cykelbanan senare samma eftermiddag. Trevligt tänkte jag och frågade om jag kunde åka med.

Sagt och gjort. Klockan 13 gav jag och en handfull glada engelsmän oss iväg med Philippe.. förlåt, Philip upp i bergen. Det var en trevlig tur i trevligt sällskap och det jag såg var ju någonting annat än Brattbergsbacken, för att uttrycka sig försiktigt. En fantastisk omgivning med hisnande utsikt från ringlande serpentinvägar. Och tankarna började allt mer kretsa kring Söndagens cykeltur. Tur att jag krängde på 12-27 kassetten, var min spontana tanke. Att läsa om höjdmeter på en karta är något annat än att se saker i sitt verkliga tillstånd.

Lilla jag tillsammans med min nyvunna engelska vänner från Isle of Man. Från vänster: Diane, Moi, Tim, Robert, Philip och Claire. Coach Andrew tar kortet
Lilla jag tillsammans med min nyvunna engelska vänner från Isle of Man. Från vänster: Diane, Moi, Tim, Robert, Philip och Claire. Coach Andrew tar kortet

 

Det började så smått kännas att det snart var dags. Efter lite middag bar det sedan tidigt i säng.

T- 1 day

På lördagen gick jag upp kl 03.50 på morgonen, samma tid jag skulle gå upp på tävlingsdagen. Jag käkade min racefrukost bestående av vitt formbröd med Nutellakräm, apelsinjuice, bananer och Cashewnötter. Pysslade med cykeln, packade  de blåa, vita och röda påsarna som skulle lämnas vid incheckning, tittade på fransk underhållningstv och väntade på att staden skulle vakna. På förmiddagen var jag så åter en sväng i tävlingsområdet och frotterade mig med andra triathleter, träffade dock inga svenskar. Jag lämnade in cykeln för en sista genomgång av Shimanomekaniker, den var perfekt! Tack för det Johan Wetso! Till slut var det dags för incheckning av cykel, T1 och T2 påsar. Växlingsområdet var gigantiskt, 2500 cyklar skulle få plats där och jag funderade om sträckan man springer i T ingår i totalstreckan eller om den läggs utanför. Jag tror inte jag överdriver när jag uppskattar sträckan från sim-ut till cykel-ut till 300 meter. Sen sträckan cykel-in till löp-ut till 200 meter. Totalt kanske 500 meters transitionlöpning. I sammanhanget är ju det avståndet en piss i nissan kan tyckas, men ändå. Brutto eller netto, det är frågan. Cykeln checkades in och platsen hittades och memorerades. Jag kollade även en extra gång på vilken rad mina påsar hängde. Sist men inte minst så släppte jag ut lite luft ur däcken, för att inte mötas av en obehaglig överraskning nästa morgon. Det var ett flertal däck som smällde i hettan redan vid incheckningen. Kvällen avslutades med en fiberbefriad middag och lite slöande framför Tv´n. Allt var klart, det var dags.

 

Ombytesområde
Ombytesområde

 

Raceday

03.50 Biip! Vaknade och kände mig förvånansvärt lugn. Drog på Tv´n och låg och slötittade på nått franskt morgonprogram. Mina franskkunskaper sitter faktiskt i så pass att jag med behållning kan titta på TV. Konversera går väl sådär, men att lyssna och förstå funkar ganska bra. Återupprepade min racefrulle, Nutellakrämen kan väl diskuteras. Den har väl sin beskärda del av transfetter kan jag tro men det är ju rysligt gott och det är inte att förakta, saker som är goda gör gott i själen och ska man ut och                                                                   åka en Ironman är det bra att må gott just där.

2500 cyklar!
2500 cyklar!

 

Jag kvistade iväg i den ännu mörklagda medelhavsmorgonen. Luften var dock dallrande het och fuktig, en sån värme vi aldrig upplever här hemma, den där karaktäristiska luften som brukar slå emot en när man kliver ur flygplanet i samband med bevistelse av något obskyrt turistparadis. Ner till starten och väntade tillsammans med de andra triathleterna på att bli insläppt för en sista koll av cykeln inklusive pump av däck och ombyte till våtdräkt. 05.45 blev vi så nedsläppta till simstarten, det var dags för uppvärmning.

 

Bettan, dressed to kill!
Bettan, dressed to kill!

 

I sedvanlig stil så värmde jag ganska hårt i ca 20min, allt för att få upp pulsen och dra igång systemet. Det är skönt att få vara i vattnet strax innan start och visualisera all bilder ur startplanen. Planen var att aldrig sluta simma, come what may, andra skulle gärna få avbryta crawlet men inte jag. Jag skulle enträget mata vidare, lugnt och kontrollerat men bestämt. Det är slut med att vara snäll i vattnet.

 

 

06.30, Time to GO!!

Simning

 

Starten gick och 2500 hugade landlevande däggdjur skulle ut på gemensam simtur. Det var trångt! Jag stod långt fram i 1,10 gruppen och där var det fullt spett hela tiden. Det var precis så som jag förväntat mig, fullständigt kaos. Det var svårt att få armarna över vattnet och på benen/ryggen hade man ofta passagerare. Men jag höll mig till planen, jag slutade aldrig veva med armarna, aldrig! Till slut, efter en så där 10-15 minuter blev det faktiskt mer normal simning även om man under hela loppet ständigt stötte emot folk. Jag tror jag simmade ca 10-15 minuter i helt fritt vatten. Men det gick bra. Jag navigerade helt OK och matade på, jag menar; ska man hålla till i 1,10 träsket så får man lära sig att gilla läget. Fördelen jag har är att jag håller den fart jag en gång startat i så efter varvningen vid 2,4km började jag simma om folk som överkattat sina förmågor en smula. Nu var racet igång på allvar och T1 närmade sig. Upp ur vattnet med ett enormt publikhav som stöttade och hejade. Lugnt men bestämt gjorde jag allt i rätt ordning, T1 tog ändå över 5 minuter, mycket pga de gigantiska avstånden. Simtid 1:09

Cykel

Trampade i väg på Promenade d’Anglais i riktning mot flygplatsen väl medveten om att det började inte på riktigt förrän efter 10-12 km. Höll igen så gott det gick med simadrenalinet pumpande i kroppen, och garvade lätt för mig själv när mätaren gick över 40. Skärp dig tänkte jag samtidigt som jag svängde norrut, mot bergen. Efter ca en mils körning kom så bergen, en skarp vänstersväng och så 12% stigning i ca 500 meter. Det gick ok, jag höll igen, satt och trampade på 39/27. Till min förvåning var det folk som som gick här, så farligt var det ju inte, men jag var glad åt kassettbytet. Saker och ting lugnade ner sig även om det gick uppför mest hela tiden, så skulle det också göra de första 9-10 milen. Kul! Men det var bara att lugnt och metodiskt jobba på, hela tiden undvika att gå på rött. Det skulle löna sig på slutet, det visste jag. Så fort det planade ut och inte var så brant cyklade jag om väldigt många, när det blev brantare körde många om mig. Kom så sakteliga uppåt och var för närvarande på ett ganska flackt parti och farten var därav runt 40 lite nu och då. Vi cyklade in i en av många byar där folk stod längs gatorna och hejade, riktig Tour de Francekänsla är den bästa beskrivningen. Jag ser en rondell framför mig men fäster ingen större uppmärksamhet vid den. Det var en sådan liten rondel som bussar kör rakt fram i. Jag har ingen aning om vad som hände men helt plötsligt är jag i luften med båda hjulen bredvid mig, de ska normalt befinna sig under cyklisten, men inte i detta fall. Jag minns att jag hann tänka att håll i styret och låt det hända. i Nästa ögonblick står en funktionär och drar i min cykel, stackarn försöker hjälpa mig upp men tycks inte fatta att jag sitter fast i pedalerna fortfarande. Jag reser mig upp och befinner mig mitt i rondellen på den lilla upphöjningen. Jag ställer mig sakta upp rör igenom kroppen och fattar beslutet att det går nog att andas. Jag är uppfläkt på knät, höften, armbågen och skuldran. Hjälmen har fått sig en rejäl känga och knät värker. Styret hänger rakt ner och medan jag fipplar med att få det på plats försöker jag få funktionären att förstå att jag vill veta vad som hänt. Såg du varför jag ramlade? Stammade jag på nån form av Frengelska. Det gick så där, han frågade om jag behövde bryta och om jag var hungrig??? Hungrig? Ja tack, en Filét Mignon vore gott, blodig tack. Jävla idiot tänkte jag och slängde mig upp på hojen igen. Så här i efterhand kanske det var jag som inte förstod honom, vad vet jag? Nåja! Med ännu mer adrenalin trampade jag vidare en smula förbryllad över att jag inte hade mer ont. Jag var helt klart skakad ska tilläggas. Jag visste ju inte vad som orsakat vurpan, ingen ledtråd alls, jag hade ingen aning och det var ingen bra känsla inför de kommande utförsåkningarna. en stund senare började så banans eldprov. 21km konstant uppför, ca 4 % i snittlutning med 9 % som mest. Jag skulle tro att det är som att åka 21 km i min Brattbergsbacke i Arboga, vilken dock inte har de brantare partierna.

På väg uppför!
På väg uppför!

Jag satt och smålog åt det faktum att hastighetsmätaren visade 14,5 km/h långa stunder på väg mot toppen. Jahaja! Det här kommer att ta tid, tänkte jag. Men det var bara att gilla läget och trampa på, det var ju vacker utsikt i alla fall. Toppen kom så äntligen och det var dags att vända nedåt. Nu märktes det att jag blivit ängslig. Man är väl ingen hejare på utförsåkning i vanliga fall heller men med vurpan i huvudet var det en ängslig stålman som frihjulade så fort mätaren närmade sig 50 strecket. Jag blev omkörd av många på hemvägen kan jag säga. Det bjöds på en del riktig vådliga kurvor på väg nedför, jag klämde på bromsarna så händerna krampade. Småningom kom jag så åter till plan mark och kunde dra på igen. Det var dock en hel del trafikproblem i byarna på väg mot Nice. Man fick sick-sacka mellan bilarna som inte verkade ha en aning om vad som pågick. Äntligen dök så flygplatsen upp och det var dags att rulla ned för T2, jag var rätt nöjd med utfört arbete och glad att jag undsluppit så lindrigt. Cykel 5,55

Löpning

Det var så dags för Le grand final. Den 42,2km långa löpningen längs den fantastiska strandpromenaden. Banan gick fram och tillbaks med vändpunkt ute vid flygplatsen. Jag studsade iväg för att hitta en bra löprytm. Jag hade inledningsvis ordentligt ont i vurpknät men det gav sig tack och lov rätt snart. Jag började mata på. Mina målbilder visade 8 stycken delsträckor som skulle betas av och jag jobbade med mina sinnen för att vara upptagen med vad som gjorde den delsträcka jag just nu befann mig på så speciell. Jag har som knep att hela tiden föröka vara i nuet när jag löper, att kommunicera med den aktuella sträckan, kilometern eller hur indelningen nu ser ut. Jag brukar resonera så som att just det här ögonblicket kommer aldrig mer igen, Jag och den här delsträckan kommer aldrig mer att vara här och nu så passa på att uppskatta och umgås den tid vi har. Hej sträcka 2, du är lite seg men jag jag gillar dig ändå, trevligt att umgås men nu ska jag vidare till sträcka 3, ha det gott och tack för mig. Så räknade jag flygplan. Planen som startade från flygplatsen räknade jag och memorerade så fick delsträckorna tävla mot varandra i vem som startade flest plan. Delsträcka 2 vann med 8 avgångar, jag skall aldrig glömma dig tvåan. Det var lite svårt att paca då delsträckorna var lite på halvdistans, jag tror det var dryga 5 km ut vilket gjorde det hela lite vanskligare. Jag hade naturligtvis värmen i beaktande och försökte hålla igen och gå något långsammare än vanligt. Tydligen öpnpade jag kring 4,45-4.50 första 15-30 km vilket skulle visa sig var lit för tufft. Jag är ändå inte särskilt missnöjd över detta. Det går aldrig att veta exakt hur mycket långsammare värmen kräver. Om man inte har den erfarenheten förstås och det hade inte jag så jag gjorde en uppskattning. Det var runt 35 grader varmt på eftermiddagen och jag sprang genom duscharna vid varje vätskestation, jag hade även hällt en flaska vatten över huvudet lite då och då under cyklingen.

På väg in till T2
På väg in till T2

Löpningen rullade på i 28 km sen började värmen kräva sin tribut. Krampen kom krypande och jag började springa försiktigare med mindre böj på benen, så där lite bajsnödig-löpning. Det gick ett tag men med ett varv kvar blev det tungt, eller inte tungt så utan snarare frustrerande. Jag var fräsch i huvudet och rent allmänt men benen började krampa allt mer. Jag fick stanna och stretcha var 300 meter ungefär och mot slutet när jag stod och töjde baksidorna så krampade framsidorna i stället, bingo! Måste ha sett ganska komiskt ut och jag visste i ärlighetens namn inte riktigt vad jag skulle göra. Det blev släpning medelst hasning sista femman till mål. Jag kunde inte ens hålla 6 fart längre utan var nog närmare 7 fart på slutet.

De sista stegen efter en härlig dags arbete!
De sista stegen efter en härlig dags arbete!

Det var mycket känslor på väg genom folkhavet in mot mål. Jag bölade konstant sista 3 km, då jag visste att jag skulle måla, vad som än hände. Det ligger många långa timmar bakom ett sånt här lopp. Alla dessa pass, kanske för många, man kört under vintern i snöglopp och ruskväder. Med Kalmarfadäsen i minnet var det en extra stor seger denna dag. Jag hade klarat det, jag hade genomfört en Ironman och kunde kanske bli förknippad med något annat än han som bröt Kalmar för som det hette, en gubbvad. Äntligen! Extra stolt blir jag över att avsluta maran under 4 timmar trots kramperna de sista 10-12 km. Det var en fantastisk känsla att gå i mål. Man fick under hela dagen, eller hela helgen känna sig som en superstar. Hela arrangemangets största behållning, enligt mig, är att det lyckas få  en att känna sig som en stjärna och varför inte? Idag var jag en stjärna, det var vi alla som genomförde detta kraftprov. Nu väntar mer träning och nya mål, vägen mot Hawaii har barat börjat och jag ska dit! Är det någon som tvivlar?

Tiden då? Jodå, 11.11.59 tyckte jag var en fin siffra för dagen och var vad jag kunde prestera. Plats ca 400/ 2500 deltagare! Inte illa för en tjockis från Kungsör!

 

 

 

 

 

T-Söndag med Startpallen-Sim

Så var det då dags för en monsterträningsdag. Nåja, för de icke invigda kan det ibland te sig som en monsterdag. För oss som redan anammat Lasse Ekdahls motto att mer alltid är bättre var det mer av ett trevligt tillfälle att köra lite mängdträning tillsammans med andra.

Dagen inleddes med löpning i strålande oktoberväder!
Dagen inleddes med löpning i strålande oktoberväder!

Dagen startade i frostbiten skrud med ett löppass. Ett löppass där vi bjöds teknikundervisning. Att inkludera löpteknikträning i sina ordinarie löppass kan inte nog rekomenderas. Alla som följt mina vedermödor har fått sig en släng av dessa tekniktips. Det var uppförslöpning baklänges, grodhopp, månsteg etc. Styrketräning för löpare helt enkelt, vilket gör att varje steg blir lite längre och snabbare till samma ansträngningsgrad. Svårare än så behöver det inte vara, mer är bättre!

Baklängeslöpning, underskattat verktyg i tekniklådan.
Baklängeslöpning, underskattat verktyg i tekniklådan.
Månsteg, minsann!
Månsteg, minsann!
Efter uträttade och nog så mjölksyragenererande teknikövningar följde snabbdistans, 13km i ca 4:15 fart.
Efter uträttade och nog så mjölksyragenererande teknikövningar följde snabbdistans, 13km i ca 4:15 fart.

Efter härlig löpning följde en välsmakande och väl tilltagen lunch på Lögis. Käket innehöll hela kostcirkeln och mer därtill. Till måltiden bjöds även lite intelektuell spis, där Lasse Ekdahl med bravur föreläste om varför mer alltid är bättre. Lagom till paltkoman inträdit var det så dags för spinning. Ett intervallpass på 75 min bjöds det på denna dag, som vanligt svettades det väl ut ett par kubik vatten under passet.

Efter spinningen var det så äntligen dags att bada. Märkligt i sammanhanget är att konceptet är helt och hållet bakvänt, i förhållande till Triathlon. Kanske finns en tanke med det, vad vet jag? Hursom helst…När värsta paltkoman svettats bort i spinningpasset kändes det helt OK att slänga sig i plurret för 75 min av ganska tuffa vattenövningar. Korta intervaller, långa intervaller, snygga intervaller och som vanligt sista! Alltid bästa!

En strålande träningsdag och härligt koncept. Tufft och nyttigt där du kan sätta ribban själv för hur tufft det ska vara. Passar alla som är sugna på att röra sig och som vill ha lite matnyttiga tips och en svettig dag med glada hejjarop och skratt.

Nästa tillfälle är den 14/11 håll utkik på Startpallens hemsida för mer info.

Ååå Tjejer!!

 

Ett paradis at bevista, tjejmilen!
Ett paradis at bevista, tjejmilen!

En strålande vecka avslutades på ett strålande sätt. Tjejmilen i Stockholm. Hela gärdet fulkomligt belamrat av kvinnor. Kvinnor i alla åldrar, former och färger. Kvinnor med ett gemensamt , 10 km löpning på ett soligt Djurgården.

Det var en enorm stämning och man blev riktigt sugen på att riva av en mil, så till den milda grad att jag faktikt, trots ihärdigt nekande med motivering att det är slutspurtat på 10k- lopp, anmälde mig till Hässelbyloppet, det kanske är då det ska ske, den officiella sub-40 noteringen. Jag vet att det var nära då jag sprang på 38:13 på den för korta milen på Stockholm Triathlon förra Söndagen. Faktiskt så anmälde jag mig till Stockholm Marathon också, den ska få ingå i IM France uppladdningen: då blir det Lidingö Ultra 50K den 7 e Maj och Stockholm Marathon den 28 e Maj, perfekt!!

Hur gick det för tjejerna då? Jo vid 2km passeringen nedanför Kaknästornet så var faktiskt Lisa Nordén  i ledning. Lisa som är Triathlet till vardags tyckte själv att det säger mer om den svenska eliten än om hennes prestation.

Efter 2km, Lisa Nordén, Triathlet, i ledning!!
Efter 2km, Lisa Nordén, Triathlet, i ledning!!

Lisa fick sedemera ge sig för suveräna Isabellah Andersson som vann på fina 33:38, tänk den som fick åka så fort ändå. Lisa var inte långt efter och kom i mål på 34:34 strax före Anna von Schenk på 34:49.

De yttre förhållandena var perfekta idag, sannolikt ypperlig långdistanstemeperatur, ca 15-16 grader celisius, vindstilla och lagom strålande sol.

Syfte med träning, en självklarhet eller?

Man tycker ju allmänt att folk borde veta varför man tränar. Ja det är väl självklart tänker du. Men är det det egentligen? Är alltid syftet med träningen glasklar? För det rena välbefinnandet och motionsperspektivet kanske det inte är så noga vad och hur man gör saker, det handlar mest om ATT göra saker.

Men om vi tillåter oss att lyfta oss ett snäpp i ambitionsnivå, det vankas klassikern, kanske någon triathlon eller något löplopp där man är sugen på att persa, ja då börjar det helt plötsligt bli viktigt med vad och hur vi tränar. Har vi dessutom inte obegränsat med tid blir det ännu viktigare. Det slog mig tidigare att simträningarna ofta var väldigt varierade och innehöll olika typer av moment, alla med olika funktioner att fylla. När man löptränar däremot, ja då är det tämligen ofta man….. eh! Springer! JA just det! Man springer långt, kort högt och lågt. Har du kommit en bit kanske du kör lite intervaller av olika slag men det är fortfarande väldigt mycket springande. Ja men ska man inte  göra mycket av det man vill bli bra på då? Jo så är det förvisso, men det finns nog nyckelmoment som ger mer än motsvarande löpande. I just löpning t.ex. har jag gått ner i vikt och skaffat mig starkare vader. Det tror jag givit mer resultat än om jag bara hade sprungit på så att säga.

Jag brukar dela in all träning i 3 olika moment. Styrka, fart och uthållighet. Sen får dessa moment lite olika innebörd beroende på vart man är i säsongen. Styrka t.ex kan vara maxstyrka eller snabbhetsstyrka beroende på vart man är på året. Nu har grundsäsongen sett ur ett triathlonperspektiv (då bortser jag i från Lidingöloppet) i stort sett börjat. Då läggs den fysiska bas som skall bära nästa säsongs träning och tävlande. Jag inbillar mig att ska jag bli starkare i benen, är det nu jag ska bli det. Nu finns utrymme och energi till detta. Under tävlingssäsong måste fokus ligga på uthållighet och snabbhet. Därför är det nu på året jag kommer fokusera på styrkeövningar av olika slag, detta tillsammans med teknikträning gör ju att intensiteten ur ett hjärt/lungperspektiv går ner en smula men att belastningen på muskler och leder blir större och därför kräver mer återhämtning.

När det gäller cykel brukar jag tänka att den cykelstyrka jag tränar nu under hösten gör att jag nästa år kan göra allt jag gjorde i år fast på en eller flera tyngre växlar. Därmed kommer det att gå snabbare. Likadant omsätter jag det tänket i de andra grenarna, allt jag gjorde i år kommer jag att kunna göra nästa år men med en större kraftutveckling och därmed snabbare. Svårare än så ska det väl inte behöva vara. Här kan man hitta mycket matnyttigt om framförallt cykelträning men mycket om träningslära i allmänhet: http://ormmicke.wordpress.com/2010/06/07/styrketraning-for-cyklister/

Hittade dessutom denna. http://www.saynotodrafting.org/ Världen slår nu ett slag mot draftingen som förekommer mer eller mindre frekvent på olika tävlingar runt om. Det vill säga när drafting inte är tillåtet och det samma som fusk med andra ord. Förövrigt tycker jag att Triathlon på riktigt, det är en ensam man eller kvinna, på en tempocykel med en tempohjälm, tålmodigt och målmedvetet stretandes mot det slutliga målet att övervinna elementen. Triathlon för mig är med andra ord inte 30 pers som simmar i stim, hoppar upp på linjehojjar, med vanliga hjälmar i baddräkt. Cyklar i klunga och sen skiljs åt som segrare och slagen, via en spurtstrid. För mig är det lite som med masstartsköret inom skidsporten, populistisk rappakalja! Men som sagt, det är min åsikt.

Mjölksyra som energi? Genialt!

Jag har som många andra funderat en del över det här med aerob och anarob träning. Det ständiga trätoämnet huruvida man blir en bättre löpare/konditionsidrottare av omfattande,lugn träning eller kort, högintensiv dito. Vi får nog inget svar på det i kväll heller, det är sannolikt som med så mycket annat väldigt individuellt. Själv vet jag att högintensiv löpning sliter ganska mycket på min kropp, så för mig lönar sig säkert lågintensiva långpass bäst. I cykling däremot är jag relativt okänslig för intensiv träning så där finns det plats att variera mer utan att behöva vara orolig för att det ena hindrar det andra. Det gäller att så att säga hitta sin belastningsprofil.

I dag testade jag ett pass som går ut på att lära kroppen använda mjölksyra som energi, optimalt, eller hur? Jag började med lite upprull på ca 15 minuter. Sedan drog jag igång 5 stycken 90 sekundare med 30 s. vila emellan. Då drar man på sig ordentligt med syra om man dels ser till att köra ordentligt hela tiden och dels pga den korta vilan. Efter dessa fem intervaller körde jag sen 10 minuter i tröskeltempo, det var grymt. Benen värkte, men det gick och jag balanserade intensiteten med flåset. Efter 10 an vilade jag 2 minuter sen var det på´t igen. Samma 5 st. 90′or med 30 vila och sen en avslutande 10′a i tröskelfart.

Rullade av i ca. 15 minuter efter det, sen blev det säsongens sista grillning med tillhörande rödtjut. Usch!! På en Måndag! Ja eller hur! Man måste få plats med det goda i livet också. En grillskiva med vitlökssmör, lite champinjoner och en tomat. det är mumma det! Passet kändes kanon och jag kan verkligen rekommendera det. Jag ska testa ett liknande upplägg på nästa fartpass i löpning.

Kör hårt där ute alla glada!

T minus 1 dag, del I

04:45 Samma tid som i morgon, fast idag! Ja ja, i morse helt enkelt på Eriksöra camping, Öland.
04:45 Samma tid som i morgon, fast idag! Ja ja, i morse helt enkelt på Eriksöra camping, Öland.

Fredag 04.40, beep,beep.beep! Klockan tutar och jag studsar upp. Allt idag görs precis som imorgon nämligen. Har fått för mig att det kan vara bra. Fick redan sent i gårkväll rapporter om att vattentemperaturen var på väg upp och att folk hade simmat utan problem. Sydan har legat på nu i ca ett dygn och den verkar göra underverk. Vädret är på väg att förbättras något efter sista tiden ruskigheter, med tilltagande solsken, vind och temperatur.

Frukosten jag tänker äta i morgon proväter jag naturligtvis idag också, det är för övrigt samma frulle jag brukar äta när jag ska ut på äventyr. Det här med mat och näringsintag är ju sällan något problem för mig. Detta blir ju synnerligen tydligt när man får skåda sin trinda uppenbarelse i TV, när jag blir triathlet på riktig ska jag banta en 10 kg, det blir nog lagom. Frukosten består av 1,5 portion havregrynsgröt med mjölk och lingonsylt, ett grovt bröd med bregott, ett ägg och en banan. Detta sköljes ned med 2-3 koppar starkt kaffe och en skvätt blutsaft. Till det kommer sedan lite magnesiumtabletter och dagen till ära, 2 resorb lösta i lite vatten.

Racerfrukost! Samma som imorgon, intages 04.45.
Racerfrukost! Samma som imorgon, intages 04.45.

Efter intag av näringsämnen och koffein är det dags att tömma tarm, detta har alltid gjorts innan man utgick i strid. En del vill ofta påskina att det var för att undvika infektioner om man blev huggen av en bajonett eller dylika vassa föremål. själv tycker jag bara att det är tämligen obekvämt att cykla allt för bajsnödig.

För att hålla mig vaken och för att inte störa resten av familjen, som för övrigt, trots mina upptåg, är alldeles normal, så fick det bli en liten promenad i arla morgonstund. Solen var precis på väg upp över Eriksöra camping och bara jag och fåglarna verkade vara vakna.

Då kom jag plötsligt att tänka på Tomas Ledin. Ni ser vad lite tävlingsnerver kan göra, vilken sjuk tanke! I alla fall så fick jag den här; Det blir en dag på stranden, i huvudet. Han kliver nämligen upp ensam och tar en morgonpromenad.

Kalmar, sett från Ölandssidan, i morgon blir det simning där borta, en bit till höger!
Kalmar, sett från Ölandssidan, i morgon blir det simning där borta, en bit till höger!

Idag blir det dock ingen dag på stranden, inte för mig i alla fall. Det blir lite träning, jodå! Dagen innan ska man enligt expertis köra lite lätt, liksom för att väcka kroppen. Det får bli en liten nanotriathlon, lite sim, lite cykel och lite jogg. Växla lite, pyssla med grejjerna, allt sånt där som skapar trygghet hos en triathlet, när inte mamma finns att tillgå!

Senare bär det i väg på pre-racemöte, ett informationsmöte om regler, rutiner, säkerhetsföreskrifter och annat smått och gott som kan vara bra att känna till. Då blir det sannolikt också lite minglande med andra, likasinnade. Det blir lite snack om formen, tempohojjar, gubbvader, våtdräkt och vattentemperatur. Samtalen kan kretsa kring antalet starter; – Är det första gången du kör? Jajamensan, jorå sörru…! Eller, nej för fan, jag har kört 12 gånger, du skulle sett 1994! Ahhhh! Det språkas tillika om huruvida man käkar snickers eller energibars, eller hur fort det kommer att gå i täten. Kan tänka mig att det är ungefär samma diskussionsämnen som på KD’s partikongresser, typ!

Senare i kväll blir det gemensamt pastaparty, ständigt denna pasta! Pastan får nog allt mer endast en symbolisk betydelse, poängen är näringsintag och gemenskap. Själv har ätit ordentligt  i en vecka, så det blir nog till att trycka i ett par extra Kbar i hjulen, annars blir det genomslag vid järnvägsövergångarna. Tridräkten lär ju inte fladdra i vinden i alla fall!